söndag, april 23, 2006


Att teckna är jättelätt, tyckte jag när jag var ca 5-6 år, och tecknade hela dagarna. Jag studerade även andra tecknare, en del av dem tyckte jag var dåliga, så dåliga, att dem kunde jag redan teckna bättre än, medan andra var ganska bra. Det skulle säkert ta flera veckor innan jag blev lika bra som dem, men de allra bästa skulle det kanske ta så lång tid som 3-4 månader.
Efteråt när jag läst om barns utveckling, har jag förstått att det var en nödvändig fas, att ha en så optimistisk självbild om ens egen förmåga. För att kunna experimentera och ständigt pröva ens förmåga.
När jag kom upp i tonåren blev jag plötsligt mer kritisk, ingenting dög. Jag ville att varje streck skulle bli perfekt, annars var det ingen idé.
Även denna fas var nödvändig, att kunna se sitt material kritiskt ur andras synvinkel, annars ser man inte de svaga punkterna i vad man gör. Tyvärr så fastnade många och sluta skapa själv i denna fas. För mig tog det många år innan jag utvecklade en teknik där jag utnyttjade det bästa ur dessa två faser i min utveckling.
Mer om detta i senare inlägg.